Den 25e på natten fick jag veta att min barndomskamrat gått bort. Det var en väldigt konstig känsla att få reda på det. Blev ledsen och förvirrad och många tankar sattes i gungning.
Vi hade så roligt under vår tid i högstadiet och gymnasiet. Han var en glad och sprallig kille som alltid var så otroligt snäll emot alla. En kille som jag tog som den där fredsmakaren emellan folk. Han hade ett tufft liv med en del kriminialitet och tufft hemma. Men var duktig på att klämma undan de känslorna bland sina vänner. Visade istället glädje. Jag tyckte om hans sällskap på den tiden.
För ca. ett år sedan fick vi åter kontakt på facebook det var skoj. Nu efterhand är jag så ledsen att jag inte talade mera med honom. Jag kände av att något inte var som det borde på hans sätt att skriva, men orkade inte riktigt fråga ut honom. Det är något jag kommer att få leva med resten av mitt liv..en känsla av skuld att inte frågat honom rakt ut hur det är. Men livet kom emellan. Det händer så mycket i ens egna att jag kände inte att jag själv orkade att lyssna just då på någon annans ledsenhet. Sen glömde jag bort det.. eller kanske egentligen inte vågade fråga mera o dra upp det.
Nu är han borta. Han valde att avsluta sitt liv på julafton........
och jag kommer att för alltid minnas honom som en glad o sprallig kille som jag har en skuld gentemot..just för att jag inte orkade/vågade ställa frågan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar