Kan själv

Usch vad jag känner mig matt.
Alså, jag e helt övertygad om att jag lider av någon slags stämpel.
Att det vissa dagar kan vara så underbart att vara mamma till 2. Att jag kan känna sådan glädje, kärlek och lycka för att några dagar senare känner mig så uppgiven och trött på allt?

Just nu känns allt sådär vansinnigt uttdraget, ensamt och deprimerande...
Jag ÄLSKAR mina pluttar här i huset men stundvis känner jag mig vansinnig på Alvin och hans gnällande. Han gnäller för ALLT mellan himmer och jord just nu. Inget duger och han vet själv inte vad han vill tror jag.
Egentligen handlar det nog en hel del om språkbrist. Alvin babblar i jämnan. Hela dagarna bubblar det ur hans mun vereviga minut. Men tyvärr är inte allt förståerligt. Han pratar ifs. massor som man förstår och han kan tom. berätta vad han gjort om dagarna med vem osv. Men så ibland trassalr det till sig.

Studsmattan är ett exempel. Han hoppade och lekte lite första dagen med Marre i studsmattan och sedan med mig. Efter det har vi inte fått till det. Han vill något som vi gjorde då och vi vet inte vad han menar, så varenda utflykt till studsmattan avslutas med vrål, gråt och gnäll. Han ligger på magen o grinar..blääh. Så, nu våndas jag o ggå ut med honom dit nästan, för jag vet att vi bara börjar att gräla.



Alvin är dessutom inne i en enorm "KAN SJÄLV" period. Han vill så mycket och de går inte alltid. Har dessutom väldigt svårt att dele med sig av saker. Varken mat eller leksaker.