Livet har så otroliga vändningar i livet. Att det under en och samma dag kan ses så skilda saker som får en att på ena sättet blir lycklig och på det andra gråta floder.
Igår morse var jag sen till jobbet.
Under den tiden som mäklaren besökt mitt hem, spenderade jag den på ett fjursjukhus och tog farväl av en kär vän.
När Ozzy kom in i mitt liv var han inte länge hemma hos oss innan jag lärde känna Camilla och hennes Cilla. Cilla var ca halvåret yngre än Ozzy och dessa två har spenderat otaliga dagar i varandras sällskap.
Vi har haft många långa skogspromenader i rusk, snö och underbar sol och värme. Vi har umgåtts i skogarnas sköna omgivning och vi har tränad lydnad ihop. Vi har lekt och slappat i soffan under goa filtar alla fyra. Våra dagar mins jag med sådan glädje och så mycket kärlek. Det var helt fantastiska tider och jag har längtat otroligt efter dem då Camilla flyttade till Skåneland. Ozzys blev alltid makaslöst lycklig av att träffa dem två. Hans lycka syntes på hela hans kroppsspråk. En av de lyckligast minnena är tex när han för första gången leker med Camilla ute på åkern bakom Ikea i solskenet efter att han legat döende i flera dagar.
Cilla lärde Ozzy mycket som han hade nytta och glädje av.
Att igår få "äran" att följa med Camilla och hennes familj och ta det sista farvälet till Cilla var en stor dag. jag grät massor trotts att jag försökte att vara stark och finnas där fär Camilla o den här oörhört hemska dag. Halva dagen på jobbet spenderades till att minnas och fälla tårar inne på mitt kontorsrum. Hemma grät jag och berättade för Jocke om mina minnen och imorse hörde jag en låt på radion som återigen fick mig att börja gråta.
Det enda positiva som gör mig lite glad är vetskapen av att Ozzy just nu måste vara så glad. Han har fått en av sina allra bästa vänner hos sig. En trogen kompis att dela evigheten med till den dag att vi andra ansluter oss till dem.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar