Nu har verkligheten kommit ikapp mig. Idag visade min älskade Bus att livet börjar bli jobbigt att leva. Han har harklat, hostat och varit hängig på förmiddagen. Frammåt kvällen när svalkan kom blev det något bättre. Han tigger köttbullar och godis och vill vara nära mig. Han följer mig tätt tätt tätt i hälarna på promenaden och viker inte av åt sidan för att nos och upptäcka.
Hans öron är allerta och han ser glad ut när jag prata med honom, men hans person visar på att han inte är den som han brukar vara.
Jag ringde AnneLie och Hedda, kände att han måste få ta farväl av sin allra bästa vän i livet..och som vanligt blev han glad i kroppen av att se henne men denna gången gjorde han inga lekinviter. Han travade fram för att hälsa och viftade på svansen, men inte en endaste lekinvit gjorde han. Hedda följde med in på tomten, vi gick ingen lång promenad eftersom han ändå bara ville gå bredvid mig. Väl hemma gjorde Hedda lite lekinvit precis innan hon skulle gå, hon tom skällde på honom (första gången i hennes liv) men Ozzy reagerade inte ens. Han totalt ignorerade det och bara tittade djupt in i mina ögon och sökte min närhet.
Nu ligger han här i soffan bredvid mig och blundar. Äntligen lite vila. På dagen har han haft lite jobbigt att vila för han har börjat att hosta, men inte nu..skönt.
Nu gäller det att börja ta farväl av min bästa vän. Hur gör man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar