min Babcia Zosia

En av de lyckligaste stunder vi delade min mormor, jag och mamma...när Alvin bara var någon vecka gammal.

Min mormor är mycket mycket sjuk...har inte orkat skriva så mycket om det för då bara gråter jag. Min känsla är att jag är långt ifrån klar och har svårt att acceptera att nu är hennes tid på jorden slut och extra svårt känns det då jag inte har möjlighet att vara vid hennes sida och umgås med henne eller enbart sitta vid hennes sida. Så därför startade semestern med att vi åkte ned till Warszawa samma dag semestern började, på fredagen 6e juli. Vi valde att bo på hotell för att knöla in 2 lekvilda småbarn varav en äter välling 1-2 ggr/ natt, ihop med min döende mormor var inte ett alternativ.
Men vi hälsade på dagligen. Trots att jag inte fick spendera så mycket tid med henne som jag skulle önska det senaste året är jag glad att jag allafall hann åka ned med barnen så att mormor fick krama om att se mina små troll en sista gång. (usch så jobbigt det är att skriva detta..ser knapp texten genom tårarna). Sista dagen när vi skulle fara hem så blev var Alvin dessutom så tokigt utmattade av att inte vara hemma att han somnade hemma hos mormor. Jag la honom skavfötters i hennes säng så fick de vila tillsammans innan det blev dags att fara till flygplatsen. Jag tror mig att detta var en betydelsefull stund för min mormor. Att få spendera en stund med sin älskade Alvin. Kärleken dem emellan är så speciell och deras band kan inte helt beskrivas. Det har byggts upp under många goa stunder under Alvins första och andra år. Mormor spenderade många dagar hemma med oss. Jag är så oerhört glad att hon valde att spendera den tiden här i Sverige istället för henna i Warszawa och jag är så lycklig att min Alvin har fått chansen att växa upp sin första tid med henne. Redan under de första veckorna och månaderna av hans liv fanns det ingen som kunde få den lilla solstickan att le och skratta så bubblande lyckligt  som hans gammelmormor "Babsia Zosia" eller som ha själv säger " basia sosia"*ler*.
Alvin som i sitt vanliga jag är mycket stojjig kramades länge i mormors säng efter att han vaknade och jag tror att han på sitt sätt tog farväl. Även trots att han inte förstår vad som händer så var han så lugn och go. Han bara satt där vid hennes sida, inte klättrade, studsade och tjöt utan kramades och gosade med henne. Kanske att han kände stillheten i luften?

Det gör mig ont att tänka att de aldrig mera kommer att träffas och att hon aldrig mera kommer att busa honom till skratt. Att han inte kommer få växa upp och äta hennes soppa eller blir ompysslad av henne.
Det gör mig ledsen att hon inte fått erfara hur fantastisk han har blivit detta år som gått sedan beskedet om hennes cancer kom. Hur smart han är, hur mycket han pratar och resonerar. Hur han leker fantasilekar och tar sig an rollen som storebror åt sin lillasyster. Hur kan stundvis knycker leksaker från sin lillasyster och stundvis kramar om när hon trillat för att trösta. Hur pass duktig han är på att klättra och hoppa studsmatta.
Det gör mig ledsen att hon inte kommer få se honom växa upp och hon får se honom växa upp och ha det bra och tryggt.
Det gör mig också ledsen att veta att Emilia aldrig har fått den kärlen skänkt av henne. Att hon bara  var så liten innan mormor blev sjuk och for hem till Polen för att bli bättre. Att hon inte har haft henne att busa med och lära känna henne men även så ledsen att mormor inte lärt känna denna magiska lilla tjej. Hon som nästan ständigt skrattar och flirtar så fort man säger något till henne. Som formligen älskar när man säger "Ajabaja" till henne, då härmar hon en med sitt lilla finger istället för att ta åt sig av tillsägelsen. Att mormor inte fått krama denna lilla busatjej, för hon kramar av hela sitt hjärta när hon slår armarna runt ens hals. Det gör mig ledsen att mormor aldrig fått eller kommer att få lära känna denna lilla personlighet....
Jag tänker mycket själviska tankar om varför jag inte vill att hon ska lämna oss än..
det känns så orättvist att allt gått så fort. Jag som var så övertygad om att allt kommer att bli bra. Jag har levt i den tron och inte tagit vara på den korta tid som jag haft kvar detta år som varit. Är så ledsen att jag inte rest ned innan och kramat om henne medan tid fortfarande fanns att säga allt det där osagda. Rädslan att jag inte fått henne att fårstå hur mycket hon betytt är obeskrivlig...och nu är det för sent....
Nu ska jag resa ned om 2 dagar för att ta det absoluta farväl..men det är inte samma sak..det gills liksom inte då hon inte kommer kunna leva med de sista orden..de kommer bara finnas där att somna in till...