Livet här hemma har gått på slowmotion. Jag har inte pratat med någon endaste för det har varit alldeles för jobbigt. Men nu börjar det bli lite enklare att tänka glada minnen utan att börja störtgråta. Men dock vareviga gång jag kommer körandes med bilen in på gatan tänker jag på hur Bus ALLTID utan avvikelse rullade på allmänningen vid böjan på gatan. Han älskade denna gräsplätt. När jag kommer in på tomten kommer minnena av hur glad han brukade blir när någon kom på besök och rejsade runt på bramsidan som en toker med en mjukisnalle i munnen hihi.
Hemma tycker jag mig höra hans andetag ibland. Jag vet att det inte är så men ibland så..då tycker jag mig höra hans tunga andning när han vilade i soffan eller på sin madrass.
Svåraste är nog när man vaknar på natten en sek och har svårt att somna om för hans tunga andning inte finns där som min trygghet att han ligger bredvid o vakar o gosar. Hans suck på natten eller morgonen ihop med klapprande med öronen när man gick upp o han tyckte att man störde honom i sömnen ;)
Jag saknar dig min Bus!
Kommer också ihåg alla gånger som har farit omkring på den gräsplätten. Det såg såå skoj ut =)
SvaraRadera